wroteup

Ni som följer min andra blogg http://objectiv.blogg.se vet att jag älskar att skriva rubriker! ^^ Blir så glad att ändå så många har besökt min blogg och läst den! :) Kommentarer gör mig också glad och "peppad" att skriva mera och snabbare även om mitt schema för tillfället är fullproppat! :) Så tack för stöd folk visar :')

Part 3

Jag såg Fred försvinna nerför gatan och funderade på vad jag skulle göra nu. Klockan var över sex denna måndag på påsklovet. Vilken lyckad start tänkte jag bittert. Fast nu i efterhand var jag glad att Fred hade kommit hem till mig. Han kände mig så väl att han lyckats få mig glad en stund. Glömma mitt spruckna hjärta som ruvade i mörkret inom mig.

 Jag drog koftan tätare omkring mig och kollade på den nu öde gatan. Folk hade försvunnit medan jag bara stått där och glott. Apotekets skylten som lyste ovanför huvudet på mig hade slocknat eftersom affärerna stängde klockan sex. Jag började gå upp för gatan som slutligen skulle leda till min lilla förort eller vad man skulle kalla den. De flesta husen här gick i ljusa färger som vitt gult eller ljusblått. Inget som stack ut. Som ett perfekt samhälle. Det var inte mycket som hände här om inte någon av de gamla tanterna eller farbröderna fick en hjärtattack. Jag stannade till under en gatulyckta förvånade över mina egna bittra tankar. Vad höll på att hända med mig? Jag lät som en gammal ensam hagga. Visst att det inte hände så mycket här, men de här gamlingarna var också rara människor som bjudit mig på saft när jag var liten. Jag skakade av mig tankarna eftersom det inte gjorde mig särskilt mycket gladare. Det hade mörknat fort nu och de flesta gatulycktorna var tända.

 Jag kikade in i fönstern där folk satt och åt middag och försökte skynda på stegen. Vårt hemtrevliga kvarter kändes plötsligt hotfullt mörkt och jag tittade oroligt bakom mig. Inbillade jag mig bara eller var det en mörk silhuett några meter bakom mig? Om det var någon så undvek skuggan skickligt ljuslyckorna och jag kände mig väldigt sårbar där jag gick. Nej men nu får du ge dig! Intalade jag mig själv. Varför skulle någon följa efter dig och denna sömniga staden? Ändå kunde jag inte få bort de mörka tankarna fast jag försökte intala mig själv att jag var paraonid. Äntligen skymtade jag mitt hus och en suck av lättnad slank ur mig. Jag öppnade grinden och gick med knastrande steg uppför grusgången fram till den gråa stentrappan som ledde till den vita dörren. Vårt ljusgröna hus hade aldrig välkomnat mig så förut. Jag vände mig om en sista gång när jag såg någon stå vid den vita grinden. Jag skrek skräckslaget till, men lugnade mig när jag såg vem det var.
”Vad gör du här?” frågade jag skeptiskt.

---

Då var tre del ute! Hoppas ni njuter av den ^^ Folk önskade längre inlägg och jag det kommer, men nu när det är så här i början har man inte riktigt kommit in än ;) Men det kommer! :3 För just ni är dem inte så långa... Fast detta var bara ett litet snabb inlägg! :D

Vill bara skriva fort och säga att jag håller på att skriva part 3, men är inte alltid så snabb och särskilt inte när jag inte har tid! Så håll ut! :D

Solen stack mig i ögonen när vi närmaste oss glasskiosken som stod mitt på torget. Klockan började närma sig fem och det var väldigt folktomt. Fred visslade på någon glad melodi och jag gick surmulen bredvid. Väl framme vid glasskiosken tog jag en vanlig Daim strut medan han var tvungen att stå och glo på alla glass sorterna en bra stund innan han hade bestämt sig.  
”Jag kom på varför jag undviker att köpa glass med dig”, sa jag en stund en senare. ”Jag hade en stunds svaghet”.
”Jag vet och man kan väl säga att jag passade på?” sa han och tryckte in den sista biten i munnen av sin. Jag själv hade halva glassen kvar när jag fick syn på dem. Varför denna olyckliga dag?
”Fred du har inte läst mitt horoskop på senaste tiden i någon tidning?”
”Nej hurså?” frågade Fred.
”För då skulle det stå att detta var min olycksdag!” viskade jag till honom och försökte krypa ihop där jag gick bredvid Fred på gatan. Jag putade på Fred så han också fick syn på Josh som gående på andra sidan gatan. Han fick en mörk blick och var på väg att korsa gatan. I sista sekund hindrade jag honom och drog honom tillbaka.
”Vad gör du din idiot?” fräste jag till honom.
”Jag skulle gå och tala om vilken idiot han var!” sa Fred och blängde surt på mig.
”Hey! Det är jag som är offert här!”
”Men har du bara tänkt undvika honom så här?” frågade Fred i lite mjukare ton när han såg hur sårad jag blev.
"Jag är inte redo att möta honom nu. Vi gjorde slut för bara några timmar sedan ju! Jag vet att du aldrig har haft någon flickvän, men man gör bara inte så”.
”Säger vem? Om jag hade haft en flickvän och gjort slut med henne skulle jag inte börja undvika henne efter det. Då beter man sig inte särskilt vuxet”.
”Säger en som lever hos förnuftet och aldrig varit i kärlekens näste” fräste jag ännu en gång och insåg att jag började bli löjlig. Men nu hade jag börjat forsade ett hett raseri inom mig. Jag visste att det vore fel att ta ut detta över Fred, men just nu kunde jag inte rå för någonting. Bara konsekvenserna efteråt. Fred började få en sorgsen blick. Han visste att jag inte ville göra honom upprörd, men jag hade träffat en öm punkt när jag pratade om hans brist på flickvänner. Det kändes inte bra det jag sa, men jag hoppas att han förstår att jag inte är vid mitt sinnes bruk just nu.
”Kärleksgudinnan har bara inte lett mot mig än. Jag måste hem Tira, ses sen” sa Fred och lämnade mig ensam där på gatan utanför Apoteket.

---

Inte jättelångt, men kändes passande att sluta där ^^ Kändes lite vimsigt inlägg, men det får ni avgöra ;)

Jag kramade ilsket lappen i min hand. Hur kunde detta hända? För några timmar sedan hade ju allt varit perfekt. Jag drog ett ansträngt andetag och försökte förtvivlat hålla tillbaka gråten. Jag slängde mig bakåt i sängen och rev sönder lappen. Med en lätt handledsknyck kastade jag dem upp i luften. Det påminde mig om snön som föll på vår första träff. Då han lett mot mig och mina kinder att blivit röda. Hur mitt hjärta hade hållit igång en brasa inom mig som värmt mig när vi suttit ute i parken alldeles själva och myst. Hur jag varje gång jag tittade på honom insett att jag ville vara med honom för evigt.

Tårarna började rinna på allvar nu och jag snyftade ljudligt. Tur att ingen annan var hemma. Feg var vad han var, en feg krake. Hur kunde jag missat allt det där? Jag hade varit blind ända sedan vi mötts på festen. 

Det surrade till i mobilen och jag kastade ett slött öga på den där den låg på nattygsbordet. Det var Fred, han bodde några hus bort. Han hade flyttat in där när jag var cirka sju och vi hade genast börjat umgås eftersom det bara var pensionärer i dem andra huset. Han och hans familj hade flyttat hit från England och man hörde om man visste om det en svag engelsk accent när han pratade. Det var extra tydligt när han var hemma och pratade engelska med sin mamma och pappa. Han frågade i alla fall om han fick komma över. Jag skrev tveksamt ja medan jag for upp ur sängen och sprang ut till hallen och in i dörren bredvid mitt rum. Jag sprang fram till spegeln och suckade åt min syn. Fred skulle se direkt att något var fel. Detta gick inte att dölja. Jag torkade i alla fall ögonen och försökte le, fast det nådde aldrig ögonen och såg mest ut som en grimas. Steg på trappan hördes och dörren öppnades. Jag kikade ut genom toalett dörren och såg Fred stå och ta av sig skorna innan hann vände blicken mot mig. Jag log mot honom och hoppades att jag bättre ut än jag kände mig. Jag hade klart fel när jag såg hans blick och medlidandet i ögonen. Jag skulle inte klara av det just nu. Det var dumt av mig att säga att han kunde komma hit.

”Tira?” sa han med sin mjuka röst och gick fram till mig. Han tittade mig i ögonen och jag mötte hans gråa. Han strök undan lite av den ljusbruna luggen som hamnat i ögonen och tittade allvarligt på mig. Han drog med mig in på mitt rum och tryckte ner mig i min säng. Själv satte han sig på golvet och väntade på att jag skulle börja prata. Jag knep ihop läpparna och tittade honom i ögonen. Jag var avundsjuk på hans ögon. Jag hade en tråkig mellanblå nyans som resten av alla svenskar hade. Han däremot hade en mystisk grå som hade otroligt djup. Jag hade påpekat detta flera gånger och fått lika många blickar om att jag var löjlig.

Jag började röra på mig oroligt och gillade inte att bara sitta still även om jag kände mig sårad. Han däremot skulle vänta ut mig med sitt grymma tålamod. Jag kastade en blick på honom igen och han bara höjde på ögonbrynen. Jag tog ett djupt andetag och öppnade munnen.

”Josh gav mig en lapp förut när vi lämnade caféet efter att ha fikat. Han beskrev okänsligt att han hade träffat en annan tjej”.

Jag vände bort blicken och visste att tårarna rann igen. Fred hasade fram till sängkanten och satte sig bredvid mig. Försiktigt smekte han mitt axellånga hår. Jag tittade på honom med rödkantade ögon samtidigt som jag försökte sluta få tårarna rinna.

”Vilket kräk” sa han upprört. Jag nickade medhållande och samtidigt som jag lutade mig mot honom. Jag förde upp handen mot hans hår och rufsade i det korta mörka håret. Det var en skön känsla även om det påminde mig om Josh.

”Vill du ha glass?” frågade han efter en stund.

”Mhm”, svarade jag. Vi reste oss upp och begav oss ut mot staden.

---

Lämna gärna en kommentar vad ni tyckte eller kritik! :)

-Emelie

Jag har en annan blogg som heter objectiv.blogg.se som är min första blogg. Men jag älskar att skriva och för att hålla isär fotobloggen så har jag den här också där jag publicerar mina berättelser ^^ Så ska lägga upp första delen av en historia som kommer hålla på i några delar! :)

-Emelie