Part 1
Jag kramade ilsket lappen i min hand. Hur kunde detta hända? För några timmar sedan hade ju allt varit perfekt. Jag drog ett ansträngt andetag och försökte förtvivlat hålla tillbaka gråten. Jag slängde mig bakåt i sängen och rev sönder lappen. Med en lätt handledsknyck kastade jag dem upp i luften. Det påminde mig om snön som föll på vår första träff. Då han lett mot mig och mina kinder att blivit röda. Hur mitt hjärta hade hållit igång en brasa inom mig som värmt mig när vi suttit ute i parken alldeles själva och myst. Hur jag varje gång jag tittade på honom insett att jag ville vara med honom för evigt.
Tårarna började rinna på allvar nu och jag snyftade ljudligt. Tur att ingen annan var hemma. Feg var vad han var, en feg krake. Hur kunde jag missat allt det där? Jag hade varit blind ända sedan vi mötts på festen.
Det surrade till i mobilen och jag kastade ett slött öga på den där den låg på nattygsbordet. Det var Fred, han bodde några hus bort. Han hade flyttat in där när jag var cirka sju och vi hade genast börjat umgås eftersom det bara var pensionärer i dem andra huset. Han och hans familj hade flyttat hit från England och man hörde om man visste om det en svag engelsk accent när han pratade. Det var extra tydligt när han var hemma och pratade engelska med sin mamma och pappa. Han frågade i alla fall om han fick komma över. Jag skrev tveksamt ja medan jag for upp ur sängen och sprang ut till hallen och in i dörren bredvid mitt rum. Jag sprang fram till spegeln och suckade åt min syn. Fred skulle se direkt att något var fel. Detta gick inte att dölja. Jag torkade i alla fall ögonen och försökte le, fast det nådde aldrig ögonen och såg mest ut som en grimas. Steg på trappan hördes och dörren öppnades. Jag kikade ut genom toalett dörren och såg Fred stå och ta av sig skorna innan hann vände blicken mot mig. Jag log mot honom och hoppades att jag bättre ut än jag kände mig. Jag hade klart fel när jag såg hans blick och medlidandet i ögonen. Jag skulle inte klara av det just nu. Det var dumt av mig att säga att han kunde komma hit.
”Tira?” sa han med sin mjuka röst och gick fram till mig. Han tittade mig i ögonen och jag mötte hans gråa. Han strök undan lite av den ljusbruna luggen som hamnat i ögonen och tittade allvarligt på mig. Han drog med mig in på mitt rum och tryckte ner mig i min säng. Själv satte han sig på golvet och väntade på att jag skulle börja prata. Jag knep ihop läpparna och tittade honom i ögonen. Jag var avundsjuk på hans ögon. Jag hade en tråkig mellanblå nyans som resten av alla svenskar hade. Han däremot hade en mystisk grå som hade otroligt djup. Jag hade påpekat detta flera gånger och fått lika många blickar om att jag var löjlig.
Jag började röra på mig oroligt och gillade inte att bara sitta still även om jag kände mig sårad. Han däremot skulle vänta ut mig med sitt grymma tålamod. Jag kastade en blick på honom igen och han bara höjde på ögonbrynen. Jag tog ett djupt andetag och öppnade munnen.
”Josh gav mig en lapp förut när vi lämnade caféet efter att ha fikat. Han beskrev okänsligt att han hade träffat en annan tjej”.
Jag vände bort blicken och visste att tårarna rann igen. Fred hasade fram till sängkanten och satte sig bredvid mig. Försiktigt smekte han mitt axellånga hår. Jag tittade på honom med rödkantade ögon samtidigt som jag försökte sluta få tårarna rinna.
”Vilket kräk” sa han upprört. Jag nickade medhållande och samtidigt som jag lutade mig mot honom. Jag förde upp handen mot hans hår och rufsade i det korta mörka håret. Det var en skön känsla även om det påminde mig om Josh.
”Vill du ha glass?” frågade han efter en stund.
”Mhm”, svarade jag. Vi reste oss upp och begav oss ut mot staden.
Lämna gärna en kommentar vad ni tyckte eller kritik! :)
-Emelie
