wroteup

Part 3

Jag såg Fred försvinna nerför gatan och funderade på vad jag skulle göra nu. Klockan var över sex denna måndag på påsklovet. Vilken lyckad start tänkte jag bittert. Fast nu i efterhand var jag glad att Fred hade kommit hem till mig. Han kände mig så väl att han lyckats få mig glad en stund. Glömma mitt spruckna hjärta som ruvade i mörkret inom mig.

 Jag drog koftan tätare omkring mig och kollade på den nu öde gatan. Folk hade försvunnit medan jag bara stått där och glott. Apotekets skylten som lyste ovanför huvudet på mig hade slocknat eftersom affärerna stängde klockan sex. Jag började gå upp för gatan som slutligen skulle leda till min lilla förort eller vad man skulle kalla den. De flesta husen här gick i ljusa färger som vitt gult eller ljusblått. Inget som stack ut. Som ett perfekt samhälle. Det var inte mycket som hände här om inte någon av de gamla tanterna eller farbröderna fick en hjärtattack. Jag stannade till under en gatulyckta förvånade över mina egna bittra tankar. Vad höll på att hända med mig? Jag lät som en gammal ensam hagga. Visst att det inte hände så mycket här, men de här gamlingarna var också rara människor som bjudit mig på saft när jag var liten. Jag skakade av mig tankarna eftersom det inte gjorde mig särskilt mycket gladare. Det hade mörknat fort nu och de flesta gatulycktorna var tända.

 Jag kikade in i fönstern där folk satt och åt middag och försökte skynda på stegen. Vårt hemtrevliga kvarter kändes plötsligt hotfullt mörkt och jag tittade oroligt bakom mig. Inbillade jag mig bara eller var det en mörk silhuett några meter bakom mig? Om det var någon så undvek skuggan skickligt ljuslyckorna och jag kände mig väldigt sårbar där jag gick. Nej men nu får du ge dig! Intalade jag mig själv. Varför skulle någon följa efter dig och denna sömniga staden? Ändå kunde jag inte få bort de mörka tankarna fast jag försökte intala mig själv att jag var paraonid. Äntligen skymtade jag mitt hus och en suck av lättnad slank ur mig. Jag öppnade grinden och gick med knastrande steg uppför grusgången fram till den gråa stentrappan som ledde till den vita dörren. Vårt ljusgröna hus hade aldrig välkomnat mig så förut. Jag vände mig om en sista gång när jag såg någon stå vid den vita grinden. Jag skrek skräckslaget till, men lugnade mig när jag såg vem det var.
”Vad gör du här?” frågade jag skeptiskt.

---

Då var tre del ute! Hoppas ni njuter av den ^^ Folk önskade längre inlägg och jag det kommer, men nu när det är så här i början har man inte riktigt kommit in än ;) Men det kommer! :3 För just ni är dem inte så långa... Fast detta var bara ett litet snabb inlägg! :D